Dagen till ära bjöds laget på gemensam frukost på Kärlekens IP. Efter att tränar-Thomas tryckt i sig tre koppar kaffe och en halv Skogaholmslimpa kändes det som att alla var taggade inför matchen. Det märktes dock att det var en viktig match då anspänningen var högre än vanligt.
Spelet var väldigt avvaktande och inget av lagen lyckades skapa någon farlighet under den första halvleken. Emilia Johansson i målet fick mest ägna sig åt att fånga förlupna bollar och att sätta igång spelet. Det mest uppseendeväckande under första halvlek var att domaren svor åt en Centernspelare.
I den 51:a minuten fick Jonna Andersson tag på bollen en bit in på motståndarnas planhalva. Hon tittade upp och såg att målvakten stod långt ut och drog på ett välriktat skott som seglade över målvakten och in i mål. Det var ett oerhört vackert mål som visade sig bli matchavgörande.
IFC skapade ett par chanser till där Meja Håkansson fick den bästa. Oturligt nog fick hon inte bollen på mål. De sista tio minuterna var vi tillbakapressade och Emilia i målet fick göra en förstklassig räddning på ett friläge. Den räddningen var lika matchavgörande som Jonnas mål.
Det blev inga fler mål och IFC kunde äntligen inkassera tre sköna poäng. Tidigare matcher har vi inte haft marginalerna med oss men idag hade vi turen på vår sida, vilket var skönt och det kändes som att vi fick tillbaka lite av det som gått emot oss tidigare i år.
Det var många trötta men glada miner på IP efter slutsignalen. Tränar-Thomas sken som en sol och tryckte i sig resterna av Skogaholmslimpan. Amanda Junfors såg ut som om hon svalt en 60-wattslampa och Jocke Eliassons smajl var så brett att det sträckte sig från öra till öra. Bästa hemmaspelare var målvakts-Emilia men även backlinjen med Elin Andersson och Alma Haglund i spetsen förtjänar ett extra plus.
Nu har vi en match kvar på säsongen – bortamatch mot Ljungby nästa helg. Minst en poäng i den matchen så är kontraktet säkrat. Det är bara att börja ladda…
